2011-10-11

I made it



I vintras när jag ansökte till UC lyssnade jag på denna låt. Jag kommer ihåg att jag pulsade i snön utanför Eden och hoppades, hoppades. Jag drömde om att få åka till USA och plugga, men trodde inte att jag skulle bli antagen eftersom jag höll samtidigt på att slutföra min kompletterande ansökan till Amsterdam. Det var många sömnlösa nätter. Jag satt med 7 olika högar med papper när jag ansökte till UC, Sydkorea, Singapore och Hong Kong. När jag fick reda på min nominering till UC, satt jag på biblioteket och jobbade som alltid. Jag kunde inte skrika högt, istället pep jag till och flaxade som en albatross med armarna. Då började den första kampen. Det kändes som om det var 7 miljoner papper som jag skulle skicka in. Jag ringde min gamla gymnasieskolan för mina avgångsbetyg på engelska, skickade iväg mamma till banken i Lerum för att övertala dem att intyga att jag hade pengar nog att försörja mig (vilket jag inte har), betyg från Göteborgs Universitet på engelska. Jag kommer inte ihåg hur många papper det var eftersom när jag sökte visum var det ännu fler som skulle in och jag blandar ihop allt. Dessutom var jag tvungen att göra en Studyplan, för 3 olika UC- campus. Dock förstod jag inte UCSD's hemsida så den Studyplan blev lite knepig. Dessutom fattade jag inte riktigt hur systemet med Quarter funkade så jag sprang ut och in hos min stackars koordinator för UC. Plus att jag trakasserade min studievägledare flera gånger per dag med både grejer för Amsterdam och USA. Jag sov i snitt 4h/natt och vaknade med brännande magsyra attacker varje morgon. När allt äntligen var inskickat och jag var på väg till Amsterdam gick jag fortfarande med en oroande pirrande känsla i magen för USA. Varför skulle jag få min kaka och äta den också? resonerade jag. Jag kunde knappast få både Amsterdam och USA, eller? Väl i Amsterdam hade jag den bästa tiden i mitt live och USA var mest en lockande, önskade tanke, men jag var säker på att jag inte skulle komma iväg eftersom sånt här händer inte oss dödliga. Dock när jag fick beskedet att jag kommit in på UCSD, satt jag återigen på ett bibliotek och bara grabbade tag i Anna's hand och pep till medan jag flaxade återigen som en albatross mot skärmen. Då började nästa kamp med att söka visum och skicka in de resterande papperna. Samtidigt som jag satt med mina finals och papers, essays och så vidare i slutskedet av min Amsterdams vistelse. Jag kände mig ..... (torn, heter det på engelska eller conflicted, kommer inte ihåg det svenska ordet...) eftersom jag ville njuta av min sista tid i Amsterdam samtidigt som jag ville arbeta hårt för USA. Det slutade i att jag spenderade mina sista veckor i Amsterdam med att arbeta hårt på morgonen och sedan cykla iväg på eftermiddagarna till olika museum och träffade vänner. Väl hemma i Sverige kunde jag sätta igång på allvar med USA. Dock var det lättare sagt än gjort. Mina transcripts från Amsterdam kom aldrig fram och jag behövde dem för att kunna söka CSN för att få visum, så jag mailade hela Amsterdams Universitet för att snabba på processen samtidigt som jag rev upp hela Lunds Universitets administration och fick min studievägledare att komma in på sin semester för att hjälpa mig (är så tacksam!). Dessutom var det en del vaccinationer som skulle avklaras och förberedelser för amerikanska ambassaden med diverse papper som skulle in. Jag hade dessutom mitt sommar jobb att tänka på med det ordnade sig tillslut. Visum, CSN och UCSD hade ordnat sig och för lite mer än en månad sen åkte jag iväg.

Nu är jag här. Jag kan knappt fatta det. Efter allt. Allt slit. Allt hårt arbete.
Mycket är tack vare mina föräldrars stöd. Utan dem hade detta varit så svårt att åstadkomma ensam. Först och främst har de alltid uppmuntrat mina studier och hjälpt till. Sedan med Amsterdam stöttade de mig och kom även och hälsade på och gjorde min vistelse minnesvärd.

När USA kom närmare var min pappa först att säga att vi ska fixa detta. Min mamma hjälpte till med mycket av de praktiska och skrev listor och ringde runt till hela Sverige för att underlätta för mig när jag var i Amsterdam och jobbade. Sedan bara att de stod ut med alla mina humörsvängningar...är jobbigt nog, men att de dessutom fortsatte hjälpa mig fast jag betedde mig som en galen hormonsvängande idiot.

Nu lyssnar jag på låten igen och minns mina steg i Lund, i snön, drömmandes, hoppandes...
Jag är här. Jag klarade det.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar